söndag 12 juni 2011

Svar på 'Andlighet - ett begrepp enbart för troende?'

Zen does not confuse spirituality with thinking about God while one is peeling the potatoes. Zen spirituality is just to peel the potatoes
- Alan Watts

Läste för ett tag sedan ett inlägg i humanistbloggen med titeln "Andlighet - ett begrepp enbart för troende?". Jag reagerade genast på titeln, dels eftersom frågan ligger mig själv varmt om hjärtat och dels eftersom den stod i ganska skarp kontrast till de flesta andra inlägg i samma blogg, som nästan genomgående är ensidigt religionskritiska och tyvärr ofta även nedlåtande och sarkastiska.

Det var mycket intressant att läsa den långa efterföljande diskussionen. I huvudsak tycker jag mig se två sorters definitioner av ordet andlighet. Den ena, som de mer religionsfientliga diskussionsdeltagarna tenderar att använda sig av, innefattar just religiösa undertoner; något övernaturligt, en "spegling av en gudom", tro på något bortomvärldsligt. De i diskussionen som definierar begreppet så här anser att det inte har någon plats inom sekulär humanism. Med den definitionen håller jag med dem.

Den andra sortens definition ser inte andlighet som något övernaturligt, utan något allmänmänskligt. Det talas om "sekulär andlighet", eller "själsliv" eller "inre liv". Många menar att detta med självklarhet har en plats inom humanismen.

Jag ser mig själv som en andlig person, i brist på ett bättre ord. Tills jag hittar ett tänker jag fortsätta tänka på mig själv som andlig, sekulär humanist. För vad man än lägger in i ordet tror jag att det finns några minsta gemensam nämnare som man inte kommer ifrån:
  • Ett bejakande av upplevelsen av samhörighet med sin omgivning, både den omedelbara och den mycket avlägsna, och i förlängningen hela universum.
  • En tendens att hålla sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själv och sin omgivning, både det yttre och det inre.
  • En ödmjukhet, lyhördhet och trofasthet inför den egna upplevelsen, tillsammans med en skepticism inför alla försök att dra förhastade slutsatser av den eller att förväxla de komponenter av den som är privata och enskilda med dem som är universella.
Den första satsen ser jag som kärnan i vad begreppet andlighet innebär. De andra två tror jag behövs för att andligheten ska kunna kallas för sund andlighet. (Speciellt andra halvan av den sista satsen saknas till exempel hos religiösa fundamentalister.)

Samhörigheten

En person kan titta på hur världen verkar se ut och säga, "Här är jag. Därute är andra människor och resten av universum. Jag för en ständig kamp mot kaos och entropi för att överleva och utvecklas. Ytterst sett är jag helt ensam." En annan kan titta på samma värld och säga, "Vi är alla en stor familj, organiska delar i en helhet. Stjärnorna, galaxerna, planeterna, vindarna och bergen följer alla samma grundläggande principer som våra kroppar, tankarna i våra huvuden, och känslorna emellan oss. Vi hör alla ihop."

Båda meningarna är vetenskapligt neutrala. Vårt nutida samhälle kanske när budskapet i den första i större utsträckning, men det har inget med vetenskap att göra. Ingen subjektiv upplevelse kan sägas vara mer eller mindre vetenskaplig än någon annan.

Mitt huvudförslag för att bringa reda i debatten om begreppet andlighet är: Är du en andlig person, för vilken vettig definition som helst av ordet, så är du en person som upplever universum som sammanhängande och enhetligt i högre grad än som en samling enskilda objekt som studsar omkring i ett tomt rum, som bollar på ett biljardbord.

Märk att man utan problem kan vara "religiös" utan att vara andlig enligt det här kriteriet. Man kan läsa bönerna, gå på gudstjänsterna och tro på dogmerna. Man kan också tro på vidskepelserna, förneka vetenskapen, förtrycka syndarna och bränna de otrogna. Inget av detta kräver ett uns av andlighet. Det räcker med vana, uppväxt, kanske tvång, och för de mer upprörande beteendena inskränkthet, maktbegär, främlingsfientlighet eller politiska konflikter. Och omvänt; andlighet i sig leder inte direkt till något av detta. Lägger man även till punkterna nedan till begreppet så blir den kopplingen tvärtom helt omöjlig.

Uppmärksamheten

Alla människor har en upplevelse av verkligheten, men olika människor förhåller sig mycket olika till sin upplevelse. De kontrollerar sin upplevelse på olika sätt genom att rikta sin uppmärksamhet åt olika håll, med olika skärpa. Många har ständigt - eller väldigt länge i taget - sin uppmärksamhet riktad mot samma sak; kanske sin framtid (oro eller förväntan), eller sitt förflutna (ältande eller nostalgi), sitt utseende eller föremålet för sin senaste förälskelse. Andra låter sin uppmärksamhet vandra. En del styr sin egen uppmärksamhet, för andra styrs den åt dem av omvärlden. Gemensamt för alla människor jag vet som jag tänker på som andliga är att de i hög grad har sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själva och sin omgivning, både det yttre och det inre. Oavsett vad de själva sätter för etikett på sin andlighet.

Ett av de vackraste orden jag vet i svenska språket är "reflektion". Och jag tror att det ligger väldigt nära kärnan i begreppet andlighet.

Det ödmjuka hanterandet av upplevelsen

Jag tror att det är här det brister för de flesta. (Sned)steget från en kraftfull upplevelse av universell samhörighet till en slutsats om enskilda mekanismer och orsakssamband är oerhört lätt att ta. Man binder samman upplevelsen av samhörighet med någon tänkt yttre entitet att höra samman med. Någon som "bara måste" finnas, eftersom upplevelsen är så stark. Något "övernaturligt", eftersom ingen enskild av alla de små detaljer och delar och bitar man ser omkring sig i naturen tycks stor nog att förklara upplevelsen. Man skapar i förlängningen alla möjliga vidskepelser och konstruerade problem och motsägelser för att förklara det hela.

Filosofen Sam Keen förklarar på ett sansat sätt hur det här händer, och vart det leder, i föreläsningen In The Absence of God. Den är ganska lång, men delen jag syftar på finns utklippt och upplagt på YouTube här.

Lojaliteten mot upplevelsen

Men att inte övertolka sina upplevelser betyder inte att ignorera dem när de inte passar in i ens världsbild. Vill man verkligen vara ödmjuk inför sin upplevelse kan man inte "förklara bort" sådana upplevelser, det vill säga ta till en (kanske otillräcklig) vetenskaplig förklaring som en ursäkt för att slippa reflektera över dem. En sundare inställning är att tolerera motsägelsen. Om man verkligen litar på att orsak och verkan råder i universum (vilket är en grundförutsättning i både religion och vetenskap) så inser man att det såklart finns en förklaring till upplevelsen; man besitter bara inte någon förklaring själv just för tillfället. Kanske kommer man att träffa på en i framtiden. Kanske inte.

Ett för mig helt rörande exempel på en person med både ödmjukhet och lojalitet inför sin upplevelse är fysikern Bengt Gustafsson. Lyssna på hur han berättar om en central upplevelse i sitt liv och sin inställning till den (från 19:27 fram till ungefär 24:30 i videon). Kan man göra annat än att beundra honom?

Ett annat inlägg i den här debatten som det länkades till från inlägget i Humanistbloggen finns på bloggen Vem i helvete!?. Gillar det skarpt.

En del kritiker av begreppet andlighet menar att om det ges den första definitionen så är det vidskepelse och bör bekämpas, men ges det den andra definitionen så är det överflödigt, och kan ersättas med antingen något i stil med "inre liv" eller något som "direkta känsloupplevelser". Jag vill med det här inlägget mena att det finns en plats för begreppet någonstans emellan dessa ytterligheter. Å andra sidan visar ju hettan i debatten i sig att yttrycket är mer än en aning infekterat, och det kanske behövs ett annat begrepp för att komma åt det jag vill beskriva. Själv har jag inte hittat något än. Tips mottages tacksamt.

3 kommentarer:

  1. Hej Linus,
    Tack för din trevliga kommentar. Då är vi två då!
    Risken med att lämna över begreppet är att man lämnar över känslorna också. Till något samfund eller religion, som påstår sig ha monopol.

    SvaraRadera
  2. Intressant inlägg, drog upp en radda med tankar som senast cirkulerade på Nya Zeeland i februari. Det som resonerade starkast med mig var just vår vilja att tro på något, ha en tro att luta sig mot när det är tungt. Denna trygghet är något jag är lite avundsjuk på de religiösa för, men å andra sidan har jag hittils inte hittat en religion jag kan tro på så starkt. I februari började jag skriva ner min egen livssyn och vad jag tror på, ditt inlägg väckte en del tankar jag tänkte låta gro ett tag nu, sedan ska jag ge den en ny titt.

    Uppdelningen samlat vs uppdelat är intressant. Som du skrev det så blir det en dubbelimplikation, om du ser på universum som något sammanhängande så är du andlig, vilket troligen inkluderar en samling fysiker som i de flesta fall troligen inte kan bli mer ateistiska. Jag ser inte detta som ett problem i sig, det gäller bara att släppa kopplingen andlighet-religion, som du också nämnde.

    Din definition av andlighet är i vissa fall det jag snarare skulle kalla "sinnesnärvaro", har klurat lite och för mig innehåller "andlig" en tro på någonting oavsett om det är andar, en eller flera gudar eller chi/chakra. Någonting som i dagsläget inte kan förklaras helt och hållet, eller om tron är uppbyggd helt utan förklaring som i flera fall med andeväsen.

    Del 2 av sats 3 i din lista över religion sammanfattar vad jag anser är ett av de grundläggande problemen med de flesta religioner som de har svårt att komma ifrån. En av grundteserna är "Gud är ofelbar", och han har skrivit en bok/pappersrulle/stentavla/lerplatta till folket. Folk tycker i nästan alla fall inte om det man inte förstår, så att fler och fler saker ska förklaras genom religionen allt eftersom tiden går. Då gud är ofelbar kan detta inte ändra sig när vetenskapen kommer med en alternativ förklaring, ibland flera hundra/tusen år senare. Följden av denna skillnad i förklaring finns det otal exempel på i historien. För lite fler perspektiv kring detta kan du läsa "När religionen blir ond".

    Det här blev lite hipp-som-happ-igt...nåja. Lite blandade tankar som troligen lär snurra runt några dagar till.

    SvaraRadera
  3. Tack för ett välskrivet inlägg! Tycker inte att begreppet inre liv kan ersätta begreppet andlighet; för mig är andlighet just länken (samhörigheten) mellan den inre och yttre verkligheten.

    SvaraRadera